Orättvisor och rättsskandaler är ett återkommande tema här på gränsfararebloggen. Fenomenet som följer i dess spår och som ofta är den bärande orsaken till att det kan fortgå fick sin egen beteckning i mitten av 1900-talet, nämligen vänskapskorruption. Där den som först myntade begreppet var Vilhelm Moberg. Efter att ha tagit sig an kommunism, socialism, nazism och fascism på 1930-40-talen, ägnade han på 1950-talet mycket tid åt rättsrötan i det svenska samhället till de maktägandes förtret. Flera välkända rättsfall med ”politiska” domslut togs upp och fick ett annat perspektiv under Mobergs vassa pennspets.
Från USA hade Moberg sett rättsskandal efter rättsskandal rullas upp i Sverige, medan han själv samlade material till utvandrarsviten. Och 1950 fattade han själv pennan för en artikel i Dagens Nyheter som enligt författaren Göran Elgemyr kan ses som en programförklaring till den flod av artiklar och föredrag som skulle följa under 1950-talet. Han skriver: ”Vi måste vara övertygade om att polisen icke tar hänsyn till person, utan behandlar oss alla lika, alla utan undantag…” (citerat från Göran Elgemyrs bok ”Vilhelm Moberg och Radion – Dramatikern och den obekväme sanningsägaren”). Dessa för en demokrati och dess rättsstat självklara rader skulle visa sig vara helt eller delvis åsidosatta när en maktfullkomlig statsapparat i form av kungahus, byråkrati och det maktägande politiska partiet var inblandade.
Likväl, tillskillnad från de rättsskandaler som rullades upp under Lars Johan Hiertas tid på mitten av 1800-talet, då straffen för liknande opposition mot de maktägande hade renderat i straffarbete, landsförvisning och dödsstraff. Så hade statsmakten hundra år senare en annan metod att bestraffa misshagliga element, man satte dem helt sonika på sinnessjukhus. Med allt vad det innebar under tiden som intagen och förlorat socialt anseende när personen i fråga väl kom ut. För att använda Mobergs egna ord från hans skrift ”Komplotterna”: ”Låt oss försöka tänka oss in i denna ohyggliga situation: Att gå omkring med den osynliga stämpeln SINNESSJUK på sin panna.”
Vilhelm Moberg själv som vid denna tid var en lika känd som omtyckt författare och skribent vågade man sig inte på med denna brutala metod. Istället fick han som sanningens fanbärare löpa gatlopp i debatten med tillmälen som bråkmakare och rättshaverist. Och ganska ofta stängdes han helt ute från det offentliga rummet när rättsrötan skulle diskuteras. Bland hans främsta antagonister tillhörde Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Herbert Tingsten. Om allt detta kan ingående läsas i Göran Elgemyrs bok ”Vilhelm Moberg och Radion – Dramatikern och den obekväme sanningsägaren” där även de rättsfall som Moberg engagerade sig i ges nyans, bland annat Lundqvist-Unmanaffären som Moberg skildrar i romanen ”Det gamla riket” och Haijbyaffären.
Nästa gång vi berör detta tema här på gränsfararebloggen kommer vi att flytta ett halvsekel framåt i tiden.