Den digitala tekniken är en murbräcka som slår sönder det gamla. En evolutionär eller revolutionär om man så vill, som får somliga människors ögon att envist fastna i bakåtblickande nostalgi. Emedan andras blickar rusar mot framtidens horisonter för att nyfiket skärskåda dess möjligheter. Ofta beror dessa förhållningssätt på okunskap kontra kunskap om tekniken, men också om olika sinnelag i allmänhet. I synnerhet i två av novellerna i Gränsfarare, Skärvan och Gamarna, spelar denna åtskillnad en avgörande roll.
I den sistnämnda novellen träffar läsaren Kirsten, en dynamisk chef på sin arbetsplats, där hon plötsligt en dag finner sig vara helt utfryst från den skenbara gemenskapen. Med illvilliga rykten surrandes som bålgetingar med omåttliga sting av menande blickar, förflugna ord fram till ren konfrontation. ”Teaterföreställningar utspelas här aldrig på scen. För här fanns endast livets teater som alltid recenserades med välplanerade hugg och slag. Här är kreativitetens fria vidder avskaffade till förmån för trångsynthet. Den värsta synd man kan ertappas med är att visa vem man verkligen är.” Citerat från novellen Gamarna i novellsamlingen Gränsfarare.
Hon flyr till böckernas värld och Francis Bacons teori om falska teorier, och de fyra idoler som en människas lata sinnelag kan liera sig med när pöbelns välde styr, och man själv tror sig kunna råka illa ut om man påpekar det uppenbara, nämligen att det faktiskt är kejsaren som är naken, inte offret. Kirsten drar så lärdom av Bacons teori och skrider till verket med enkel digital teknik för att avslöja det orättfärdiga och jaga pöbelns ”idoler” på flykt. Något som visar sig vara möjligt till stor del tack vare att det lata sinnelaget i en skenbar gemenskap aldrig är uppmärksam på hur scenen förändras förrän det är för sent.
