”Näppeligen torde man inom Sverige finna någon ruin mer naturskön, mer ädel i sitt förfall, än Borgholms slott. Från en klippa, som störtar lodrätt i havet, speglar den sina, ännu i deras förstöring sköna, arkitektoniska former i Kalmar sunds djupblåa vatten. För seglaren är denna ruin redan i fjärran ett sjömärke och även för vallfärdaren på kalmarstranden skymtar, där ekskogen glesnar och sundet glänser fram, den gamla borgen, tronade på sin vördnadsbjudande höjd.”
Så börjar Karl Kullbergs essä om Borgholms slott och Ölands historia, precis som i hans roman ”En sommar i Småland” blir det en inträngande skildring där historiens intressantaste detaljer och perspektiv framställs. Kärleken till denna landsända som Kullberg låter skina igenom precis som i smålandsromanen tar många riktningar. Umbärandena för ölänningarna när pålaga läggs på pålaga och hur de idogt överkommer hindren, hur hans ord ger landskapsvyerna liv och de historiska tillbakablickarna berättas utifrån lokalbefolkningens perspektiv. Som ögonvittne är Kullberg likväl allra intressantast, han skriver följande:
”Den 2 juli 1845 besökte jag senast Borgholm. Den gamla borgen erbjöd då, för första gången kanske på årtionden, en livlig, glad och leende anblick. Ett par hundra ynglingar, alla i vita mössor, alla glada och upprymda, rörde sig i muntra flockar kring borggården eller låg, i brokiga grupper, på dess mjuka gräsmatta. (…) Talrika åskådare och åskådarinnor från staden och den närliggande bygden hade grupperat sig i slottsfönstren och såg därifrån ner på det livliga vimlet nedanom dem. (…) Det var Uppsala studenter, som, på deras sjötåg från Köpenhamn, gjort holmgång vid Borgholm. Det var hoppet, som gästade minnets salar.”
Denna bildrika beskrivning skulle likaväl kunna vara hämtad från nutid, då den gamla ruinen på det öländska Alvaret är skådeplats för mängder av konserter under sommartid. Likväl alla hade inte samma entusiasm för denna öppenhet, exempelvis Arvid Ahnfelt, redaktören till boken som essän om Borgholms slott finns med i, skriver i en fotnot:
”Den karaktär av allmänning för både människor och boskap, som på Karl Kullbergs tid synes ha rått inom den minnesrika borgruinen, är numera dess bättre upphävd, efter det nämligen prins Oskar (senare kung Oskar II), vid ett besök i Borgholms slott drog försorg om slottsportarnas tillstängande samt annan tillsyn.”
Det ovan sagda är ett lysande exempel på de attityder och handlande som Karl Kullberg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa.