Maktutövning är ett fascinerande ämne som engagerat och förfärat i alla tider. Machiavellis råd i ”Fursten” och Erasmus som i ”Dårskapens lov” ger råd till hur en kristen prins bör uppfostras med fokus på bildning i humanistisk inriktning är bara två av en ständig ström av exempel. I novellen ”Nattfjärilen” i novellsamlingen ”Gränsfarare” får vi följa Erasmus i slutet av hans levnad när renässansens humanistiska ideal eroderade till förmån för religiösa dogmer och en misstolkad munk. Erasmus såg hur renässansens ljus höll på att förbytas i mörker in i en ny tid.
I samma anda, fast i omvänd riktning och utgångspunkt, inträdde Lars Johan Hierta maktens salar på 1820-talet. Feodala gamla maktstrukturer låg som en missfärgad matta över det gryende industrisamhället, samtidigt som ett alternativt system var under framväxt som var bättre anpassat till den nya tiden. Hierta skriver i sin självbiografi, som nu finns tillgänglig i nyutgåva, om sin tid som Riddarhuskanslist i unga år. Om hur besluten fattades av ett lyckligt fåtal under slutna middagar på kvällstid på statens bekostnad i sann feodal anda för att nästa dag hålla en politisk teaterföreställning i Riddarhuset. Denna beskrivning utgör även en påminnelse om hur de politiska partierna fungerar än idag. Där de feodala herrarna och damerna i toppen, vilken politisk nivå det än handlar om, har betydligt närmare över partigränserna än till de egna vanliga partimedlemmarna.
Lars Johan Hierta var en av de som gick i spetsen för att driva fram den evolution där det politiska systemet och dess sammanslutningar anpassades till den ekonomiska evolution som industrialiseringen innebar. Idag ser vi samma sak hända igen i Frankrike med Emmanuel Macrons framtidsinriktade och hoppingivande politiska rörelse och program som främsta förebild, men det finns fler. Graden av öppenhet, medbestämmande och framtidsvision är tre av de ingredienser som kommer skilja mellan de politiska partier som överlever och får framgång, för den digitala tidsåldern kräver det.