Mönsterås, strax norr om Kalmar, blev i augusti 1841, skådeplats för ett spektakel. Det hade vid denna tid precis börjat bli modernt att ”gå på vattenskidor” och Karl Kullberg, väl i takt med alla nymodigheter och nyfiken på människors reaktion på desamma, lät utföra ett experiment. Husknutarna i Mönsterås bekläddes med plakat om en kommande föreställning. (Arvid Ahnfeldt, Karl Kullbergs levnadstecknare, fann ett exemplar av plakatet i samband med skrivandet av hans biografi och fick historien berättad för sig.) Plakatet hade följande ordagranna lydelse:
”Undertecknad har härigenom äran för Mönsterås vördade publik tillkännagifva, att han, som i flera Europas hufvudstäder, med bifall visat sig, äfven vid de respektive hofven, i morgon söndag den 8 augusti kommer att på viken vid Kuggås gifva en representation i den nyligen uppfunna vattenskidlöpnings-konsten, dervid särskildt följande svårare öfningar torde böra nämnas:
1:o går Eisfelt i kapp med en af sex personer rodd båt, och komma så väl Eisfelt, som roddare, att på det högsta anstränga sig till vinnande af den respektive publikens bevågenhet.
2:o kommer Eisfelt att med skidorna stupa kullebytta i vattnet.
3:o af- och påkläder sig Eisfelt stående på skidorna, utan att dock åskådarnes blygsamhet härigenom kommer att på något sätt såras. Stöfvel-aftagningen är icke förr än af Eisfelt inom Sverige verkstäld m.m.
Afgiften, som beror på åskådarnes egen godhet och välvilja, upptages i bleckdosor, hvilka mitt namn finnes åtecknadt.
Representationen börjas klockan precis Fem e. m. då jag direkte inträffar vid Kuggås.
Kalmar den 7 augusti 1841
I.Eisfelt från Thürigen
Annonsen kom att locka mängder av människor, så väl från herrskap som från bondebefolkningen, medan Kullberg med road nyfiken blick promenerade omkring i folkskockningen. Till en början var han höjd över all misstanke såsom tillförordnad domare på orten. Likväl efter ett par timmar och inget hade hänt började man ana vem skämtaren var, och Kullberg lämnade hastigt den annars fredliga köpingen.
Denna humoristiska skälmaktighet återkommer ständigt i Karl Kullbergs författarskap, och såsom socialt experiment fick han med all sannolikhet flera uppslag till sitt skrivande. Dessa återkommer bland annat i romanen ”En sommar i Småland” där allvar blandas med humor och satir i en mästerlig mix.
Kanske ville Kullberg även fästa vikt vid nödvändigheten av käll- och innehållsanalys, eller ville han bara väcka ortsbefolkningen lite i allmänhet. Något som är minst lika aktuellt nu som då. För det är också här vi finner en av de avgrundsdjupa skillnaderna mellan gränsfarare och dess motståndare. När de förra med kreativa metoder försöker visa vägen och få människor att tänka själva, så använder de senare skrikhalsens högljuddhet och våld för att spela ut människor mot varandra.
Arvid Ahnfeldt skriver som kommentar till händelsen som beskrivits ovan: ”Med denna obetvingliga skälmaktighet i lynnet förenade Karl Kullberg dess bättre även en om Frankrikes goda författares påminnande spiritualitet, som omsider ingav honom lust att med ett oskyldigt skämt dupera hela svenska allmänheten.” Om detta skämt, detta nya sociala experiment återkommer vi till här på Gränsfararebloggen.