Detta skrivs i mystiken vid foten av Olympos, Greklands högsta berg, och där de tolv högsta gudarna enligt grekisk mytologi har sin boning. Det är också här novellen Vägvisaren äger rum från novellsamlingen Gränsfarare. Hunden, den brunvita av obestämd ras, som blev förebild för hunden i novellen, kan tyckas alldaglig vid första anblick. Men tillskillnad från andra till synes herrelösa hundar man träffar på i Grekland gav denne gynnare bestående intryck. Både vad det gäller beteende, men också hans ögon som helt uppenbart bar på en eller snarare flera hemligheter, vid sidan av ett rörande blandning av hopp, tillgivenhet och uppgivenhet.
”Under de soldränkta mandarinträden tassar den brunvita hunden fram i sakta mak. Inga mål i sikte, inga uppdrag, det som bör vara en njutningsfull vandring lämnar inga fotspår.” (Från novellen Vägvisaren i novellsamlingen Gränsfarare)
Men detta blir ingen vanlig dag för hunden, även om den började som en sådan, för i fjärran beskådar den plötsligt hopp.
”Istället får den syn på två gestalter som närmar sig i fjärran. Den känner vibrationen. Något vaknar till liv. Sinnena skärps. Instinkten tar vid. Mungiporna dras upp till något som kan liknas vid ett leende, åtminstone på hundars vis. Och något som den inte känt på flera månader kanhända år gör sig plötsligt påmint. Alltmedan gestalterna kommer allt närmare.” (Från novellen Vägvisaren i novellsamlingen Gränsfarare)
Hunden får några timmars andrum, lite tid utan oro, men verkligheten ska snabbt hinna i kapp honom. Han är ej herrelös, ej heller hemlös, frågan är bara vem som herre och vem som är lös i den relation han lever i. Hunden som sitter inne med mystikens svar, eller hans fodervärd som har sin enkelriktade tro. Läs mer om novellsamlingen här.