Den debuterande författaren träffar sin litteraturälskande vän som starkt ifrågasätter den förstnämndes val av sysselsättning, den senare förklarar: ”Min bror!” yttrade han med mycken värdighet, ”betänk väl, att det är en törnbeströdd bana, du står beredd att beträda. Skalden skänker den ädlaste delen av sitt väsen åt sin samtid och eftervärld, och behåller för sig själv endast uppoffringarna och lidandet.” Detta är upptakten till novellen ”En debuterande författare och han vittre vän” av Karl Kullberg som publicerades i tidskriften Bore 1850. Och fortsättningen utvecklas till en tvekamp där den vittre ”vännen” som också är litteraturkritiker lovar att hugga den debuterande författarens vidare produktion i stycken. ”Man skall tro mig vara allmänna opinionen,” framhäver han. Kullberg var då sedan länge en firad författare, men flera av hans verk hade han gett ut anonymt eller under pseudonym.
I dessa rader finner vi även flera andra intressanta aspekter från Karl Kullbergs bakgrund. Det är i hög grad en reflektion av livsval, där han från början av 1840-talet valde bort sin framgångsrika karriär inom juridiken med juridiko-filosofisk kandidatexamen 1832 och hovrättsexamen 1838 i bagaget och diverse tjänster som erfarenhet. Och istället valde han att bli författare och att arbeta på flera tidningsredaktioner. Det var orättvisorna han ville komma åt och i en tid där det fria ordet fick alltmer inflytande så blev valet slutligen tämligen enkelt. Inte minst med den omvittnade författartalang Kullberg besatt.
I samma anda återkom han ofta till det meningslösa med litteraturkritiker (liksom teaterkritiker), och skriver i novellen ovan: ”Den vittre vännen är vanligen någon så kallad ”känd signatur”, som åt sig lyckats upp bygga ett litet hönshus på litteraturens utmarker, varifrån han gal förfärligt och gör anspråk på den bildade allmänhetens uppmärksamhet.” Detta är en utan tvivel en tidlös beskrivning av en av avarterna i samhällslivet.
Längs sin väg genom Europa i ”En reseskildring från Europa 1842” träffar Kullberg flera talangfulla offer för detta ”tuppvälde”. De som försöker driva den allmänna opinionens tycke och smak, och förväntar sig att bli upphöjda av författare och teaterfolk till kungligheter för varje litet förfluget ord i positiv anda som de förmedlar. Bland annat på resan genom Alperna kommer han i samspråk med en aktris som flytt sin gamla scen och tvingas söka lyckan i Paris och läsaren får en ingående beskrivning av umbärandena. I Milano får så läsaren ett annat perspektiv på teaterlivets tillkortakommanden.