Somliga tror att vi lever i den bästa av världar, andra blir skrämda av tanken att detta är sant, sedan har vi den tredje kategorin, gränsfararna, som stirrar orättvisan i ansiktet och försöker jaga den på flykten. Antingen med hjälp av pennans kraft eller än mer handgripligen. Författaren Karl Kullberg tillhörde denna tredje kategori. Som det beskrevs i del I av detta blogginlägg, så var ett av Kullbergs forum för denna gärning hans egen litterära tidskrift som han startade 1836. Till vilken senare flera andra av denna turbulenta tids författare kom att sluta upp. Kullberg skrev:
”Kastar vi blicken tillbaka på nöden, sådan den framträder i gångna tider, anträffa vi honom icke i den gigantiska gestalt, han numera antagit.”
Med dessa ord inleder han en beskrivning av det gryende industrisamhällets utslagning och rovdrift. Följande ord handlar om England, där industrialismen först slog igenom.
”Det var först där, som maskinen, på bekostnad av människan, tog rangen framför henne i egenskap av industrins pålitligaste och arbetsammaste hantlangare, som fabrikanterna gjorde till grundsats att med så litet armar, som möjligt, till högsta möjliga avkastning uppdriva produktionen. Det var förödmjukande, emedan ett förnuftigt väsen tillbakasattes för det döda tinget. (…) Emellertid voro nu de första stegen tagna på en bana, varest man uteslutande avsåg att antingen så mycket, som möjligt, umbära den mänskliga arbetskraften, eller, där den icke kunde undvaras, behandla även den såsom en maskin, att i sitt intresse använda personers kroppsliga förmåga, utan att lämna dem den ringaste garanti för deras framtid, för deras moraliska eller fysiska förbättring, att ända in i sista droppen utkrama svampen, till dess man sedan handlöst och saklöst kunde kasta den ifrån sig.”
Vidare beskriver Kullberg sedan konsekvenserna av denna brutala inhumanitet, med upplopp, tiggeri och allmän social oro. Det bör här likväl tilläggas att han skrev ofta i mycket positiv anda om tekniskt framåtskridande som exempelvis när han första gången åker tåg under sin Europaresa 1842. Men det fick aldrig ske på bekostnad av mänskligt lidande. Till dessa ingående och sanningsenliga insikter intog övriga av denna tids tidningar ståndpunkter som sammanfaller med de tre kategorierna i detta blogginläggs inledning.
Samma etiska dilemman mellan teknikutveckling och mänsklig utsatthet är minst lika aktuellt idag som under Kullbergs tid. Arbetsmarknaden stöps återigen om i grunden, där artificiell intelligens och automatisering i allmänhet med mera, gör att en betydande andel yrken kommer att försvinna helt eller delvis, visserligen skymtar nya som kommer i dess ställe, men det skapar ofrånkomligen oro, och risk för nostalgiskt tillbakablickande. Samt det kanske viktigaste, och som Karl Kullberg sätter sin pennas spets mot under omvandlingen till industrisamhället. Nämligen det faktum att maskiner, och i vår tid AI och annan digital teknik ska arbeta för människan och inte tvärt om.